I vårt hittills mest romerska avsnitt fortsätter Sebastian och Mathias där de slutade sist med att prata om vad som skiljer en debatt från en förhandling.
Under denna avslutning av mini-serien i ämnet pendlar era två enkla poddare mellan världspolitik och föreningsliv, och på något vis hamnar de i det gamla Rom!
Sebastians roll blir denna gång att bespara lyssnarna sin incheckning och istället berätta om fenomenet “sunk cost fallacy” - hur någon är kapabel att ignorera uppenbara bevis på förändring därför att denne har lagt för mycket tid/pengar/prestige in i det som brukade vara sant. Det är mycket sånt där ute just nu, och är en vanlig anledning till att människor debatterar för sin sak utan att ta in nya bevis från andra.
Mathias ställer till detta den rimliga frågan “hur bemöter vi det då?” och får av Sebastian tämligen goda svar, men konstaterar att det finns mer att säga.
Sunk Cost Fallacy & vad i hela friden det har med debatt att göra
Det är inte lätt
Den minst dåliga översättningen av “Sunk cost fallacy” på svenska är “förlustförnekelse”. Vi vill mena att detta begrepp beskriver beteendet där någon är så rädd för att förlora något att denne är beredd att förneka för sig själv såväl som andra att förlusten håller på att ske eller redan har skett.
Detta kan bygga på flera saker, men vi vill mena beror i regel på en kombination av prestige och rädsla. Om du gått runt hela livet och tagit för givet att något är sant och på detta byggt din världsbild, kanske din karriär och rentav relationer så har du mycket att förlora på att grundförutsättningen förändras. I längsta möjliga mån vill du kunna bibehålla att det som brukade gälla fortfarande gör det, för annars riskerar det du byggt ovanpå detta fundament att gå i spillror.
Detta är i sig inte ett problem, då det är ett fullt normal mänskligt beteende att vilja undvika risk. Förlustaversion håller oss vid liv. Dock, när detta leder till förnekelse och oförmågan att fatta nya beslut på grund av ändrade omständigheter - då blir det ett problem.
I podd-avsnittet använder Sebastian NATO i mars 2025 som ett exempel. I nästan 80 år har NATO varit en militärallians byggd kring USA:s garanterade militära makt i händelse av krig med Sovjetunionen och sedermera Ryssland. Bedömt var det just den garantin som fick Sverige att lite hastigt bli en del av denna allians, denna mångåriga och givna sanning.
Emellertid har Donald Trump med raska älgakliv redan underminerat de löften och garantier som sedan andra världskrigets slut gjort NATO till vad de varit, och just nu är det högst oklart vad denna organisation står för och vem den är till för. För vissa personer, världsledare såväl som vi andra, är detta svårt att acceptera då det är minst sagt skrämmande att befinna sig i en världsordning där NATO är urholkat och USA:s nuvarande ledning beter sig minst sagt något eljest.
Skrämmande att bli utan det du alltid trott på
Därför är frestelsen stor hos många just nu att i denna fråga låtsas som om de gamla spelreglerna fortfarande gäller fastän det bedömt är skrämmande tydligt att så ej längre är fallet. Vi vet inte vad som gäller längre, och det kan lätt göra oss rädda. Likaså, för de som tidigare åtnjutit hög prestige och kanske också hög lön för att de visste precis hur världen brukade fungera fram till nyligen så finns ytterligare en risk.
Nämligen att du ser dum ut ifall du, som brukade ha koll på läget, nu offentligt konstaterar att varken du eller någon annan vet hur det fungerar längre. Det vill du inte säga, och har kanske inte råd att säga.
Så om du befinner dig i denna eller en motsvarande situation har du allt att förlora på att läget förändras, och vill därför så långt du bara kan tolka och deklarera att saker och ting visst fortfarande är som det brukar vara.
Detta är “Sunk cost fallacy”. Förlustförnekelse. Förmågan att ignorera obekväm förändring trots till synes oemotsägliga bevis.
Om detta är vad som ligger bakom den du debatterar med, då behöver du tänka på följande:
Hur du bemöter “Sunk Cost Fallacy”
När du bemöter din motpart och du märker att denne lider av hindrande stark förlustförnekelse, fokusera på att förstå följande:
- Hur motparten brukar göra. Vad är de regler, traditioner, tillvägagångssätt och strukturer som denne förlitar sig på och blir otrygg utan.
- Vad, i detalj, består motpartens förändringsångest av. Är denne rädd för konflikt, förlorad prestige, ekonomisk trygghet, att bli utanför, att inte längre vara relevant, att se dum ut?
Med dessa två filter, vanans makt och förändringsångestens natur, kan du bygga en bild av vad det är din motpart värdesätter mest med den rådande ordningen. Baserat på denna insikt kan du förmedla den förändring du förespråkar med fokus på kontinuitet med det gamla, vad som är sig likt fastän kanske grundförutsättningarna förändrats. Maximera (utan att ljuga) hur den nya världen har saker gemensamt med den gamla, och på så vis sänk trösklarna för din motpart att anamma detta.
Få den du pratar med att känna igen sig, och undvik din eventuella frestelse att prata om hur annorlunda och kanske rentav bättre det ska bli nu när saker och ting har förändrats. Det kanske motiverar dig som i detta scenario är mer förändringsbenägen, men har motsatt effekt på en motpart som är fast i sin förlustaversion och “sunk cost fallacy”.
Var inte som Julius, var som Augustus
Även om du inte älskade historia i skolan så har du hört talas om Julius Caesar. Han var inte Roms förste kejsare som många tror, den titeln kom att tillfalla hans adoptivson Augustus.
Julius Caesar tog makten i den romerska republiken, men fick inte behålla den länge. Han blev mördad på väg till teatern, av sina vänner och folk han benådat. Detta berodde mycket på att Julius Caesar hade börjat bete sig som en kung i en republik som stoltserade med att just inte ha en sådan. Julius trampade på Roms traditioner, fick mäktiga individer att känna sig maktlösa och hotade. Därför dog han vid deras händer.
Efter det inbördeskrig som följde stod Julius Caesars adoptivson Augustus som segrare, och han kom att härska enväldigt till över 80-års ålder tills dess att han dog i sömnen. Hans makt var i all praktisk bemärkelse oinskränkt, men aldrig gav han upphov till samma uppror från de som hade mördat Julius. Detta berodde mycket på att Augustus var smartare än sin adoptivfar, då han såg värdet i att låta de som tidigare varit mäktiga i republiken Rom fortsätta få låtsas som om de hade inflytande. Augustus gick till senaten och lyssnade på gubbarna som satt där, fastän han inte behövde deras stöd för att fatta beslut. De fick debattera. Han lät dem vara viktiga, och de gengäldade detta genom att inte låtsas om att Augustus Caesar var en kung i allt utom titeln.
Vi vill mena att Julius Caesar, hans briljans till trots, utlöste ett mordiskt försvarsbeteende hos folk som hade allt att förlora på att den gamla ordningen upplöstes. Sunk cost fallacy på dödlig nivå. Augustus lät bli att ge upphov till samma reaktion genom att skapa kontinuitet mellan sin regim och den gamla ordningen, varpå han inte bara fick som han ville utan också fick ett helt liv på sig att göra det.
Tack för att du lyssnar på Det handlar inte om Dig-podden och läser vårt nyhetsbrev!
/Sebastian & Mathias
PS. Samma dag som detta nyhetsbrev kommer ut släpper DHIOD-podden sin första produkt, en utbildning vi kallar Den Ofrivillige Säljaren - helt gratis!
Svar